Karriärstankar genom åren.

Från astrofysiker till läkare till civilingenjör till läkare. Så har mina karriärsplaner sett ut under ett tidsspann på ungefär tio år. I slutet av högstadiet började jag intressera mig för universum och astrofysik, vilket höll i sig ända till sista året på gymnasiet. Anledningen till att jag lade planerna på en karriär som astrofysiker åt sidan var det projektarbete som jag gjorde om fenomen som supernovor och svarta hål. Visst var det intressant och i allra högsta grad häftigt, men jag insåg att området antagligen skulle bjuda på alldeles för lite "action" för min smak för att jag inte skulle bli uttråkad.

Istället började jag intressera mig för medicin, vilket jag fick upp ögonen för i samband med att jag genomgick en mindre operation i trean på gymnasiet. Jag skulle bli läkare. Efter gymnasiet var jag dock så skoltrött att jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår och jobba. Men eftersom jag ville se hur långt mina gymnasiebetyg, 20.0, räckte så sökte jag läkarprogrammet på samtliga orter i Sverige, "för skojs skull". Och jag kom in på mitt förstahandsval Linköping, men tackade nej eftersom jag behövde vara skolledig. Sökte även kommande termin, och kom in på mitt andrahandsval, Linköping. Trots att mitt sabbatsår nu hade gått var jag fortfarande högst omotiverad att börja plugga, och jag tackade återigen nej. Jag fortsatte att söka och fick tredje gången, en hösttermin, avslag, vilket inte gjorde något då jag ändå inte tänkte börja plugga just då. Fjärde gången jag sökte kom jag in på mitt fjärdehandsalternativ Göteborg, men dum som jag var tackade jag nej igen för att jag precis fått fast jobb. Antagligen var jag inte tillräckligt motiverad att börja studera nu heller, eftersom jag tycktes leta efter "ursäkter" för att inte tacka ja till min plats.

Efter ytterligare någon termin började jag längta efter att få börja mina läkarstudier, men kom då såklart inte in när jag sökte vilket var en besvikelse. Hur kunde inte ens ett betyg på 20.0 räcka för att komma in på läkarprogrammet? I ren desperation sökte jag även till Norge och Danmark, och kom faktiskt in i Köpenhamn, hösten 2008, men då hade jag precis skaffat lägenhet och fått fast heltidsjobb i Stockholm dit jag var på väg att flytta. Till slut hade jag gett upp hoppet om att komma in på läkarprogrammet utan ett strålande resultat på högskoleprovet, vilket jag inte hade. Därför började jag se mig omkring efter alternativa utbildningar, och valet föll på civilingenjörsutbildningen i medicinsk teknik. Tyvärr var det enligt mitt tycke i princip bara tråkiga kurser som matematik och fysik, men jag bet ihop. I mitten av andra terminen kom jag på mig själv att drömma om en karriär som läkare i samband med kursen i fysiologi och anatomi. Uppenbarligen hade jag inte helt gett upp läkardrömmen, men skulle jag göra en sista satsning? Det gjorde jag, efter ännu en termin med ointressanta kurser vid KTH, och jag kom som bekant in vid Karolinska Institutet. Detta är en chans jag kommer att förvalta på bästa möjliga sätt, för det är inte alla som får möjlighet att uppfylla sin dröm.